Det går inte bra det här. Visst, jag har inte köpt rent socker men ändå har jag ätit kycklingrullar och druckit cola zero samt ätit fil och massor med frukt samt intalat mig själv att det inte är rent socker. Men det är ju inte bara rent socker jag är beroende av! Likaså bröd som faktiskt omvandlas till just socker när jag stoppar det i munnen. Och frukt ska vi inte tala om! Ändå försöker jag vinkla det hela till att frukt är någonting som jag egentligen KAN äta och det är ju naturligt och bla bla bla. ”Om jag ska ge upp mejerier kan jag väl ändå få äta frukt?!”. Många tankar likt denna. Och känslan av att livet kommer vara meningslöst och trist utan att få äta frukt cirkulerar i min kropp och hjärna konstant.
Hej kära sjukdom, jag vet att det är du!
Och nu under natten (jobbar natt) har jag suttit och funderat på vad en vän en gång sa till mig, att om man verkligen VILL förändras så KAN man det. Förklaringen till varför jag inte kunnat det än är för att jag inte VILL det tillräckligt. Först blev jag väldigt provocerad. Vad vet HAN? Som inte har någon beroendeproblematik? Som aldrig har känt det där Suget som gör att man brister ut i gråt när man försöker stå emot. Självklart handlar det om vilja, men till vilken grad?
Nu har det gått nästan tre veckor och jag har inte kommit tillbaka till abstinensens gråa men hoppfulla värld. Varför? För om jag ska erkänna det själv så har jag många gånger gett upp väldigt lätt. Jag frågar mig själv, om jag verkligen VILL det här varför gör jag det inte då? Visst att jag kommer falla dit flera gånger, men tre veckor utan EN enda dag helt sockerfri? Mnja.. Om det nu är så att jag inte VILL bli sockerfri, varför? Jag vet ju att sockret är ett gift som hindrar mig från att leva det liv jag vill. När jag har ångest, när jag isolerar mig, när jag känner mig ensam och totalt värdelös är det sjukdomens förtjänst. Jag oroar mig för min överviktiga kropp, mina extrema eksem, min akne, mina tänder och ja mitt allmänna hälsotillstånd. Jag är övertygad om att alla dessa problem skulle lösas om jag inte åt socker, eller iallafall drastiskt förbättras.
Vad skulle få mig att inte vilja bli sockerfri?
- Trygghet – jag känner mig trygg i min lilla sockerbubbla som, när jag väl befinner mig i den, bedövar alla känslor och ger mig ett lugn. Utan den – kaos.
- Rädsla – Det är skrämmande att bli sockerfri, för vad kommer att hända sen? Då har jag inte längre någon ursäkt för att inte leva det liv jag vill. Också en rädsla för att misslyckas.
- Självförtroendet – Jag tror inte på mig själv och att jag kommer klara det. Har misslyckats alltför många gånger. Varför skulle jag klara det nu? Varför ens försöka när det är lönlöst?
- Självkänslan – Är jag ens VÄRD att må bra? Att känna lycka? Straffar jag mig själv för saker som hänt i det förflutna?
Oavsett vad det är som får mig att stanna i sockerträsket, så måste jag bearbeta det. För just nu är sjukdomens vilja starkare än min egen. Egentligen vet jag att den största rädslan hos mig själv är att mitt liv ska vara såhär tills jag dör. Det skulle innebära att jag aldrig levt överhuvudtaget!
NEJ TILL SOCKER! 